8 minuter och 40 sekunder

Det tar emot...men numera vet jag att om jag bara gör det så är jag snart i precis rätt rus och jag kan knappt sluta.

Februari har varit en intensiv månad på jobbet. Jag har först suttit och skrivit underlag till utvecklingssamtal och sedan haft fina möten med föräldrar om deras små ädelstenar. Varannan dags träningen har blivit var fjärde, femte dag istället. Jag har behövt prioritera min tid på det sättet just precis nu. Jag accepterar fakta och tar igen det sen.

 När jag på morgonen packar min träningsväska så börjar jag känna av motståndet - ska jag verkligen träna idag? Mindet gör små trick om att jag inte orkar, inte har tid, inte vill.... Det är så det fungerar för mig, framför allt när uppehållet blivit lite för långt. Jag behöver kontinuiteten. Numera vet jag att jag fungerar på det här sättet, så jag ignorerar och säger till mig själv att - det ska bli så skönt, bara jag väl är där! Basta!  De orden får jag upprepa för mig själv tills det på är dags. Ja, jag har tydliga problem med att förstå att det inte hjälper att tjata om att jag inte vill inte orkar...

Jag vet att jag verkligen gillar att värma upp i roddmaskinen, jag känner mig stark där. Jag kan lätt känna att jag där orkar så mycket mer nu än jag gjorde för bara några månader sedan. Jag pluggar in min träningsmusik i öronen, musik som jag sammankopplar med träning, tempo, endorfinkick och svett. Men inte idag. Jag lägger minut för minut, meter efter meter bakom mig...men ingen kick, bara jobb.

Men plötsligt så händer det, efter hela 8 minuter och 40 sekunder får jag lön för min envishet. Så kul det är att jag vet det här nu, jag lägger det till mina träningserfarenheter. Jag kör på för kung och fosterland.