Fermita

Snipp snapp, strax är skrivandet här slut.

En dag i början av den här veckan  hämtade jag ut  ett gigantiskt bokpaket! Böcker som jag ska ha som “studielitteratur”, läsa och låta mig inspireras av under hösten. Egentligen skulle kanske ytterligare en bok vara med, men det glömde jag då jag fotade eftersom den inte följde med i detta bokpaket utan ett annat. Hm, jag ska nog börja ifrån början.

Till helgen ska en av mina döttrar och jag gå en skrivarkurs tillsammans med 20 andra skrivsugna personer. Inför den kursen ska vi läsa Hungerspelen av författaren Susanne Collins för att inspireras. Det är den jag glömde ta kort på. Jag har hört talas om den men varit så intresserad. Men nu har jag formligen sträckläst den och innan den första boken var slut så gick jag  till bokhandeln och köpte de övriga två. Jahapp, det var ungdomsböcker, intressant! Det hade jag inte en tanke på medan jag läste den första boken tidig morgon och sen kväll, ja så fort jag hade en liten lucka. Det är alltså i de hyllorna jag ska spana om jag vill förnya sitt läsandet. Det känns som om kursen har fått en riktigt bra start redan.
Relationskompetens i pedagogens värld av  min seminarieledar lärare Jesper Juul & Helle Jensen ska bli riktigt roligt att läsa. Helle har en tredagars kurs med samma titel i Göteborg i november, som jag ska gå. Det ser jag fram emot! Boken Växa inte lyda av Lars H Gustafsson har jag hört så mycket om, så den har lagts till mitt boktorn.
På den inspirerande Human dynamics kursen som jag gick tillsammans med mina kollegor fick jag två boktips. Den lärande hjärnan av Torkel Klingberg & Ta fram kraften inom dig av Susanne Pettersson. Titeln på den boken får mig att tänka på att det är precis det som jag har gjort när jag sporrat mig själv och tagit fram min egen inre Drivkraft för att komma ut ur utbrändhet. Jag sökte och hittade kraften inom mig om än bara en svag liten låga till att börja med, den kraft som gör att det sker en förändring. Jag ÄR inte min “utbrändhet” jag är JAG och jag Motiverar mig själv på olika sätt för att komma vidare. Massor av lärdomar senare känner jag att jag är på rätt väg och jag tänker att nu vet jag lite bättre vad som är just mina fallgropar – att ignorera negativa kroppssignaler, när jag har roligt på jobbet!
‎Jag vet att den här hösten kommer att bli otroligt givande på många sätt och jag vill tacka dig för att du har velat läsa min blogg. Kanske kommer det ett eftersläntrande inlägg någon gång. Något som jag behöver dela med mig av och sortera som pärlor i textform, så att det ligger i rätt korg.

Ha det bäst & vi ses nog någon annanstans!

*Fermita är Esperanto och betyder stängd vilket den här sidan är nu.

Energiboost

Det händer något i min kropp när jag hör bra musik. Det slår an en klang i mig och en kraft väcks som är enorm och ger mig massor av energi. Att fylla ett rum med rätt musik för stunden är min specialare. Det är något som jag ofta använder mig av. Självklart passar allt inte alla, så är det.

Men precis som att fel musik kan fylla mig med stress när jag går in i en affär och det spelas alltför hög musik när jag är trött, jag vill inte alls handla jag vill fly därifrån. Så kan rätt musik göra att jag bara mår bäst, blir piggare, känner mig gladare, känner att jag får mer energi....hela min kropp mår gott. Jag har skrivit om musik tidigare, men gör det igen eftersom det betyder så mycket för mig.

När jag var sjuk, då orkade jag inte höra på någon musik alls. Jag ville ha tyst! Jag funderade då på, om jag som älskar musik, någonsin mer skulle kunna njuta av det. Jag var rädd för att jag mist ett av mina allra bästa “mediciner”. Sakta men säkert kom den lugna, stillsamma musiken tillbaks i mitt liv. Men det tog väldigt lång tid innan den musik som fyller mig med kraft & styrka kunde användas som förr. Den musik som jag dansar loss till eller vill höra när jag tränar.

Eftersom min kropp under lång tid gav alldeles fel signaler när min puls höjdes, så kunde jag inte använda musik som extra energipåslag. Jag verkligen ogillade det som blev effekten av att min puls höjdes och mitt hjärta slog snabbare. Så precis som med allt annat så var det bara att – ta det lugnt, vänta in, tids nog så……

Nu är den tiden här och min träningslista på spotify är lång. Musiken kickar återigen igång min kropp på ett positivt sätt, så att jag tar i det där lilla extra som gör så stor skillnad. Jag mixar, blandar och ändrar om allt eftersom i listan. Just nu är det rätt så nytt som samsas med & 80-tals musik.

Euphoria, – Loreen “fortfarande”

Relax – Frankie goes to Hollywood

Fireworks – Katy Perry

I gotta feeling – The black eyed peas

Wake me up before you go-go – Wham!

It´s my life – Bon Jovi

Rythm is a dancer – SNAP!

Girls just want to have fun – Cindy Lauper

What the hell – Avril Lavin

Jump – Van Halen

I want to break free – Queen

Mr Vain recall – Cultur beat

Cry for you – September

En avrundning och ner varvning kan bli den nedan.

Christophe Maé–Jái Laissé

NJUT!

Ge inte upp!

“Arbetsträning är en vanlig form av arbetslivsinriktad rehabilitering. Det innebär att du arbetar utan krav på prestation. Du gör det du kan och orkar medan någon annan har ansvaret för att arbetet blir utfört.

Du kan arbetsträna på ditt vanliga arbete eller på något annat. Träningen kan börja i liten omfattning och öka efter hand.” Från Försäkringskassans hemsida.

Att börja arbeta igen………….inleds med arbetsträning efter en lång sjukskrivningsperiod, det är bra tycker jag. Allt det som jag hade “tränat” på hemma under en lång tid, skulle nu testas i “verkligheten”. Jag var nervös, men såg enormt mycket fram emot den första dagen. Ett nytt kapitel skulle påbörjas.

Med facit i handen så kan jag berätta att – det var inte lätt på något sätt, hur gärna jag än ville. Hur fina mina kollegor än var, hur bra jag än trivdes, hur hjärtans gärna jag än ville vara frisk & arbetsför. ALLA de besvär som jag hade kämpat med men trott att jag var fri ifrån, kom tillbaka. Något kom lätt som en västanfläkt, visade enbart upp sig och försvann. Medan andra gjorde livet surt för mig. Så det var verkligen ett steg framåt och två steg bakåt en period. Jag hade inte en tanke på att ge upp, men min i vanliga fall rätt goda tro på att jag skulle bli bra igen fick sig många törnar. Bara en sån sak som att det alldeles i början var svårt att orka med att gå min vanliga och dagliga promenad för konditionens skull efter en arbetsdag på två timmar!

Mitt minne var något som hade blivit rätt bra innan arbetsträningen, det blev sämre periodvis under den tid som jag arbetstränade. Det som blev sämre handlade om arbetet, det som jag visste att jag visste…..

Det jag inte hade en aning om och inte hur gärna jag än ville kunde förbereda mig på, var att jag nu blev rejält utslagen av infektioner. Även en lättare förkylning tog längre tid att kurera och jag blev kroppsligt mer påverkad av den. Eftersom jag arbetar på förskola så kan jag inte förhindra att jag blir utsatt för en hel massa baciller varje dag. Det har aldrig varit något problem förut och det var väldigt svårt för mig att acceptera att jag från att ha kunnat kurera en redig förkylning med två dagar i sängläge, numera behövde minst en vecka. Jag var/är alldeles för otålig för det. Jag fick influensa en höst, den resulterade i att hela kroppen tog stryk vilket resulterade i en längre sjukskrivning. Kroppen tog nu mycket längre tid på sig för att kunna  “göra mig frisk”. Vilket resulterade i att min stridslust, min kraft att bli helt frisk från utbrändheten fick sig en rejäl törn. Jag mådde rätt så dåligt då… Det var inte konstigt egentligen, jag hade ju gått så många ronder med mig själv i det här j*#%a utbrändhetsträsket. Jag hade rest mig upp så många gånger, talat mig själv tillrätta, peppat –Jaa, det blir bra, jag kan!! Jag fick en svacka då

- Hjälp! tänk om jag inte blir frisk!

Men visst blev jag frisk! Min sjukskrivning och min arbetsträningsperiod fick ett gott slut. Jag nådde mitt mål fylld av många nya erfarenheter.  Det kan jag verkligen inte enbart tacka mig själv för utan även min omgivning, min familj, mina fina kollegor och fantastiska chef som gav mig chansen alldeles i början av min arbetsträning och den som senare tillträdde. Det är guld värt! Jag hade även goda vänner som peppade och handläggare på försäkringskassan som var fantastiska!

Om livet är en skola så tror jag att det på den vitatavlan i klassrummet  med stora bokstäver ska stå…

Du kan mer än du anar! Ha tålamod! Ge inte upp!

Vad tänker du?

I have a dream…

..en vision…en stark och alldeles verklig känsla i min kropp. Där springer jag i en syrerik höstskog som doftar gott. Andningen är helt perfekt och i takt med rytmen av mina steg. Jag kan nästan höra mina steg, jag springer för att jag KAN!

Tänk så fantastisk kroppen är, den sparar på kroppsminnen. Det har varit och är väldigt bra för mig för tack vare det så har min träning ett mål som jag vill nå.

När jag hade börjat arbetsträna lite mer, så tänkte jag att det var dags att höja ribban för min träning, för att jag skulle orka mer. Stavgångspromenaderna kunde fortsätta, men jag behövde även annat. Jag ville börja löpträna! Men mellan stavgång och löpning var ett stort steg, det insåg jag. Att det skulle vara så långt som jag vet idag, det hade jag inte en aning om då.

Jag var tvungen att tänka “smart” så att jag inte bara skulle dra igång mer träning som sen rann ut i sanden. Den skulle kunna bli en del av min vardag också. Men hur? Jag var rätt så trött efter en dag på jobbet, att gå till ett träningsställe som låg en bit bort var inte att tänka på. Jag skulle börja träna, men när den första lilla uppförsbacken av trötthet skulle infinna siså skulle jag skippa träningen. Så funkar jag innan det har blivit en vana. Men jag hade otrolig tur. SATS öppnade en träningslokal som låg på min väg hem från jobbet Det var optimalt, vilken tur! Mitt sista undermedvetna argument för att inte träna försvann. Jag kunde inte skylla på något, nu var det bara att sätta igång!

Jag köpte träningskort redan innan de öppnade i den nya lokalen, även om en del av mig muttrade – Men är det inte bortkastade pengar, du kommer ju ändå inte att gå tillräckligt många gånger! Det kommer bara att vara en utgift! Jag svarade trotsigt tillbaks till mig själv – Jag ska minsann visa dig det vill säga mig!!

Det tog någon vecka innan jag hade kommit över min tröskel och vågade mig in på gymmet. Det tog någon vecka till innan jag tog beslutet – Jag behöver en personlig tränare som kan motivera och inspirera mig ytterligare. Visst kostar det pengar, men de är väl investerade, för vad kostar det inte att vara sjuk?

Wikipedia skriver:
”En personlig tränare lägger upp och genomför individuellt anpassad träning med en kund, vanligtvis vid ett gym. En personlig tränare bör ha kunskaper inom anatomi, fysiologi samt näringslära”

Jag tror att jag köpte tre PT timmar första gången för cirka 2½-3 år sedan. Jag tänkte att första gången får jag ett pass som jag kan köra i några veckor, sen kan vi ses igen och korrigera och lägga till eller ta bort och sista gången får jag skjuts framåt. För mig blev det så mycket mer än det. Det blev så perfekt att jag fortsatte….

Jag hade inte en aning om hur eller vem jag skulle välja som PT mer än att jag ville välja själv inte få en tilldelad till mig. Jag tittade på de bilder som de hade på de personliga tränarna och fastnade för Camilla, hon såg ut att vara den person som skulle passa mig bra. Om hon var! När hon vid mitt första träningstillfälle frågade vad jag ville uppnå med min träning så sa jag att jag ville springa. Sagt och gjort, träningen blev upplagd efter det. Vad jag inte visste då var att det var lå-ång väg att gå för mig och att jag skulle få perioder då jag inte alls kunde träna på grund av att mitt immunförsvar var så dåligt och min kropp tog längre tid än tidigare på sig att bli frisk. Men när jag var det, så fortsatte vi med träningen. Tack vare hennes inspiration så är träning numera inte enbart en vana, det är ett måste! Jag har provat på att träna med pulsband, det var jättebra! Då fick jag rätt tempo i kroppen, jag som stupar för tidigt för att jag tar i lite väl mycket. Huvudet vill mer än kroppen orkar.

Jag har lärt mig så mycket så numera är  kettlebellövningar och TRX likaså en del av min träning vid varje tillfälle.

Om jag är en löpare numera? Nej inte ännu men jag kunde nog ha varit det kanske, om det enbart var det jag ville. Jag har upptäckt att träningen, 2-3 dagar i veckan på gymmet ger mig så mycket mer än jag tidigare förstod. Jag vill inte avstå från den “vila” som det ger mig i mitt huvud från det jag sätter mig i roddmaskinen tills jag en dryg timme senare går tillbaks till omklädningsrummet. Det är så skönt att känna att styrkan i mina muskler blir större, att jag orkar! Att min kroppshållning blir bättre och jag har kul!

Jag har fortfarande en dröm...en vision…en stark och alldeles verklig känsla i min kropp. Där springer jag i en syrerik höstskog som doftar gott. Andningen är helt perfekt och i takt med rytmen av mina steg. Jag kan nästan höra mina steg, jag springer för att jag KAN!

Har du en dröm, ett mål?

Att stega

Tänk vad en liten apparat kan göra gott. Man fäster den vid linningen eller hänger den runt halsen på morgonen, sen är det bara att kolla då och då innan kvällen om man har gått tillräckligt långt eller om det kanske behövs en extra runda innan det är dax att sova.

När jag väl hade fått upp både orken och längden på mina promenader så ville jag se hur mycket jag “egentligen” gick. Jämfört med hur mycket jag gick i början, så var det ju jättestor skillnad! Men skillnaden på de dagar jag inte gick mina “tränings” promenader utan “bara” gick precis som vanligt här hemma var gigantisk!

Det märkte jag när min första stegräknare införskaffades!

Jag hade ju som mål att orka gå var annan dag. Det tog sin tid att få in den vanan så att det enbart kändes “jaa äntlige & så skönt!” När den känslan infann sig så utökades tiden lite i sänder. Jag och min kropp ville enbart ha en positiv effekt. Mitt huvud kilar ofta ett steg längre och vill göra allt i snabbare tempo…det passade inte alls just då. Den negativa “kroppsliga” effekten som infann sig om jag hastade fram för snabbt, den ville jag helst slippa.

Jag läste på om stegräknare och förstod rätt snart att även om mina promenader blivit både mer kontinuerliga och längre för var dag, så var jag ändå  lå-ångt ifrån de rekommenderade 10.000 stegen per dag. Ja, på så sätt fick jag ytterligare ett mål att uppnå! Tänk när jag orkar gå 10.000 steg varje dag, då mår jag nog helt perfekt tänkte jag då. Och visst var det så! plus att det kom nya mål haha!

En insikt som också så smått började gro inom mig var, jag är nog en tävlingsmänniska och en som inte vill ge upp. Tävlingsmänniska på så sätt att jag flyttade fram mina mål undan för undan per automatik. Jag ville framåt och inte ge upp. Hur långt kan jag nå? Även om jag måste ta myrsteg och pausa emellanåt.

När jag senare började arbeta så startade jag upp en stegtävling på jobbet med tappa.se. Det var en buskul utmaning för oss alla! Ojoj, vad vi gick!

Har du testat!

Nu går sista visan…

…så sjunger vi på “min” förskola tillsammans med barnen när det det är dags att runda av en sångsamling. Jag tänker inte sjunga den här för dig, men jag vet att det snart är dags att skriva det sista inlägget här på bloggen. Att runda av min berättelse och ta avstamp mot något nytt.

Att ha möjligheten att skriva “av mig” har varit skönt. Lite som att sortera olikfärgade pärlor i rätt korg och jag har en stark känsla av att det är viktigt att dela erfarenheter. Framför allt att man kan komma ur något även om det just då verkar omöjligt. Jag tänker att man kan bli inspirerad av någon annans Drivkraft & Motivation. Ja, jag hoppas innerligt att det är så. Kanske har jag skrivit mycket om vissa saker och alldeles för lite om annat. Det återstår att se och i så fall så återkommer jag här.

Jag har cirka fyra  DÅ inlägg som väntar på publicering framöver, sen är det enbart NU som gäller. Det är härligt!

Är det något som just du skulle vilja att jag skriver mer om? 

En riktigt skön helg önskar jag dig!

Energipengar

Då, på den tiden då jag inte orkade så mycket och lätt och utan förvarning tappade den energi som jag lyckats bygga upp. Då energi så tydligt visade sig vara något som kunde försvinna, inte enbart på grund av att jag gjorde någon aktivitet. Utan även på grund av hur olika personer som jag möter är. Då pratade jag ofta med en klok person som införde ordet energipengar i min vokabulär.

Det är viktigt hur vi lägger våra “energipengar”, sa hon. Att de fördelas så att de räcker till mig på det sätt som jag vill. De personer i vår omgivning som på något sätt är  energitjuvar  bör inte ges så stort utrymme. Livet är för kort för att tillåta sig att dras ned av dem. Bedriv ingen välgörenhet där de inte ger energi tillbaka i någon form! Det kan låta hårt, men det handlar om att du/jag ska hålla oss på benen.

När jag träffar en vän så fylls jag av energi bara genom det mötet. Om jag är den som lyssnar eller den som pratar, kvittar. Eller om vi, som det ibland blir när jag möter mina fina vänner - har så mycket att säga att vi pratar samtidigt haha! Vid dessa tillfällen, fyller vi båda två på med energipengar. Men även om vi fyller på varandras energikonton så har det ändå blivit en transaktion av energi som kan göra att jag blir trött, dock med ett leende på läpparna.

Summa summarum, både positiva och negativa händelser ger och tar energi och det är viktigt att du gör aktiva val för att satsa dina energipengar rätt, så att det blir bästa energivinsten för dig. Visst kan det låta egoistiskt, men vem är viktigast för mig? Mitt svar är jag, för mår jag inte bra så kan jag inte vara bra för andra heller.

Känner du igen det här? Har du mött någon som tar energi ifrån dig? Någon som gjorde dig helt matt och du kanske då inte förstod vad som hände. Vad gjorde du?

Baby drive

Mentalt så behöver jag hjälp på vägen när jag är i olika skeenden av återhämtning och/eller förändring. Jag fångar upp olika ord eller meningar som jag hör, ibland är det en bild som passar mig perfekt. Det blir en metafor, något som jag kan reflektera runt på min väg framåt. Det här skrev jag 2010

Mentalträning & baby drive

Jag sitter och tittar på Svt play för andra gången, en sprudlande energifylld Therese Alshammar som är gäst hos Skavlan i det sista programmet för i år. Jag måste lyssna på henne igen, det är något hon säger som fastnar, som jag vill höra om och om igen. Hon pratar om sin nya träningsfilosofi och om ett ordet, baby drive som ingår i den…att göra som barnet gör.

Det är en teori om att allting går, det kommer bara att ta olika många försök. Och det känns så familjärt för mig, något som jag har tänkt på tidigare i mitt yrke och något som jag kan ta till mig och applicera till min egna mentala träning framöver.

Så här säger Therese - Varje barns träning går ut på att kunna gå. Jag har aldrig sett något barn som inte ställer sig upp och går, alla gör det, dom försöker och försöker och försöker… det tar bara olika lång tid

Det tar bara olika lång tid och man går tillväga på lite olika sätt beroende på vem man är och vad man vill uppnå  (det sista är min kommentar). Men alla går tillslut, det är hennes slutord.

Baby drive, det ska bli även mitt mentala ord för tillvaron och min träningsfilosofi framöver. Med min bakgrund som utbrändochtillbakatilljobbet och fallatillbaksigen om än bara lite, så behöver jag just detta. Ibland så går det inte som man har tänkt sig även om man gör allt rätt. Då är baby drive bra att ta till, att försöka igen. Att inte ge upp vilket kan kännas lätt när man ramlar som jag har gjort.

Tillslut så funkar det! Bara jag försöker igen och tillslut så kan jag gå…på det sätt som jag vill.

Det ger mig energi!

Tack för det Therese, kan du kan jag!

Att bestämma sig V

Det här är den sista punkten under rubriken Vad vill jag? Den är kort och koncis och väldigt viktig för att hålla sig frisk, tycker jag..

-Sist men inte minst Ha roligt!

Under en lång tid innan jag ens märkte något själv, så hade jag tappat bort skrattet och glädjen. Det kan tänkas att det inte märktes utåt. Men inuti mig själv så hade jag vid upptäckten en tom känsla i magtrakten och en sorgsenhet inombords, hur kunde jag missa en för mig så viktig sak? Jag upptäckte att det var länge sedan jag kände glädje!

Att känna glädje & att  skratta känns som ett livets viktigaste ingredienser.  Att ha ett liv där skrattet och glädjen finns med även när jag är alvarlig, så vill jag ha det “alltid”. Att skratta, att känna glädje startar upp  en massa lyckohormoner i våra kroppar. Det ökar vårt helt enkelt vårt välbefinnande.

Det här gör mig glad och lite tårögd samtidigt.

Patch Adams klipp

Till det här skrattar jag så jag kiknar!

Robert Gustafsson–TonyRickardsson

Skratta för att andra skrattar, jaaa det är smittsamt, det gör jag till det här.

Time out Gunde Svan får skrattanfall

Vad skrattar du åt? Vad gör dig glad?

Att bestämma sig IV

Min punktlista från inlägget Vad vill jag? fortsätter här.

-Fundera över hur just du vill ha det framöver. Vill du att livet ska se ut så här? Fundera, skriv, gör en mindmap. Ställ frågor till dig själv som till exempel - Vad vill jag? Varför? Hur ska jag gå vidare?

Den här punkten var väldigt viktig för mig. Om den är viktig för dig, ta en diskussion med dig själv vid köksbordet! Jag var helt övertygad om att jag inte ville ha det som jag hade det. Det var egentligen enbart min “vilja” till förändring som var kraftfull, i övrigt så hade jag en lång väg att gå. Precis som du, kanske?

Jag insåg att det bara var jag själv som kunde bestämma “min” väg framåt, så jag behövde ringa in den. Den blev min kompass eller snarare kanske fyr, som blinkade så att jag gick i “rätt” riktning. Jag gjorde en plan för mig. Ibland glömde jag bort vart jag var på väg på grund av livet självt. Då fick jag ta ett snack med “mig” igen.

Vad vill jag?

Varför?

Hur ska jag gå vidare?

En mind map är bra tycker jag, då kan jag brainstorma med mig själv. Skriva ner det som jag spontant tänker när jag till exempel skriver ordet “orka”. Vad ligger det i det ordet för mig? Gör samma sak med meningen - Vad vill jag? Tänk inte så mycket, skriv, skriv skriv!

Testa!

Att bestämma sig III

·Kom ihåg att acceptera att det kanske tar ett tag innan du märker att något händer.
Att acceptera och inte ge upp är egentligen det viktigaste av allt när man påbörjar sin väg tillbaka. En nära vän gav mig rådet  “Att acceptera läget, inte förrän du gjort det kommer det att ske en förändring” när jag på skraltiga ben hade påbörjat min resa framåt. I min tankevärld var jag så inne i att jag ville vara framme vid målet helst igår, att jag hade svårt att acceptera att –så här är läget och jag behövde ge mig själv tid. Men jag ville ha snabba resultat…sån är jag även om jag rent logiskt förstår att det inte funkar så i “verkligheten”. En kropp med innehåll som gått ner till läge zero behöver tid, massor av tid och snälla och peppande tankar. Men också ett jäklar anamma för att inte ge upp!

Men när du börjar känna att det händer positiva saker i din kropp, då kan du klappa dig själv på axeln, le stort och kanske lägga in en högre växel.

Vad är ditt mål?

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Sinnesrobönen

Att bestämma sig II

Något som i stunden kan verka helt oviktigt, kan påverka mig mentalt väldigt mycket nu och på sikt därför väljer jag idag att skriva lite mer om punkten från råd att starta upp om träningskläder.

·Ta på dig kläder som du enbart använder när du ska träna. Ett intressant perspektiv är att i början blev åtminstone inte jag så svettig att träningskläder behövdes av den anledningen. Men mentalt är det bra att befästa den nya rutinen med att ta på och av träningskläder – Jag tränar!

Jag kan erkänna direkt att alldeles i början så var just att ta mig upp och ut ett helt projekt. Vad jag hade på mig var sekundärt. Men rätt så snart la jag till den detaljen. Jag ville ju bryta mönster, få in en ny god vana och känna att jag gjorde något som var bra för mig.

I träningskläder är det dessutom meningen att man ska svettas, de är gjorda  för det. De är sköna att ha på sig och snygga! Det fel som jag väldigt ofta gjorde i början var att jag byltade på mig alldeles för mycket eftersom jag ofta var lite småfrusen på morgonen. Den där tjocka hoodtröjan eller ännu värre, den stickade tröjan, fick jag rätt snart hänga över axlarna istället. Det var inte alls bekvämt! Så learning by doing! Jag vill svettas av rätt anledning, för att jag rörde på mig, inte på grund av för mycket kläder! Så ta en titt på termometern innan du går ut. En tunn vindjacka tycker jag är bra. Den står även emot lite lätt regn om det skulle behövas. När det är småkyligt ute som på tidig höst, då väljer jag en tunn långärmad tröja över en kortärmad och kanske en vindjacka. Det är lätt att ta av den långärmade när man är varm och den kan hänga runt midjan utan problem.  Att välja långa eller korta byxor är mer en smaksak för mig, jag fryser inte så mycket om benen. Men när det börjar bli kyligt så finns det sköna tights med fleece inuti.

Alldeles i början la jag träningskläderna vid sängen på kvällen så att jag bara hade att ta på mig dem när jag vaknade. Inte en chans att smita undan alltså, haha!

Så, på med träningskläder! Ut och rör på dig, du får igen det tusenfalt!

Att bestämma sig

We are what we repeatedly do.

Aristoteles

För mig var det viktigt att så snart som jag orkade ta beslut som var bra för mig själv, åtminstone någon timme per dag. Det var det som jag nu idag kan se var mitt kortsiktiga mål. Att utöka tiden mer och mer, så att jag orkade hålla mig uppe och på benen en hel dag var mitt långsiktiga mål. Just det kändes far far away, under väldigt lång tid. Från råd att starta upp väljer jag idag att skriva lite mer om punkten nedan.

·bestäm dig för på vilka dagar och vilken tid på dagen som du ska lägga din träning och gör det då. Vår knopp är ofta negativ och försöker få oss att vilja göra något annat. Lyssna inte på den tanken – Gör det du har bestämt!

Jag ska inte säga att det på något sätt var lätt att följa mitt eget råd till att börja med. Jag upptäckte att jag kom på miljoner ursäkter för att inte ta den där promenaden som jag tidigare hade bestämt mig för, till sist kände att jag måste ha en annan strategi. Till saken hör ju också att jag var i miserabel form hela jag, som jag skrivit om tidigare. Det var inte bara konditionsmässigt. Jag hade ingen energi, mitt blodtryck var jättehögt… Min drivkraft var, min önskan att komma ut ur detta och tillbaka till ett “vanligt” liv var jättestark! Men min kropp inifrån och ut fungerade dåligt. Det jag visste var att

·om jag tar promenaden, så kommer det att ge mig energi. Då orkar jag lite mer den dagen.

·om jag gör det kontinuerligt så blir det en vana. Då kommer mina ursäkter att inte göra det jag har bestämt mig för - inte att få så stort utrymme i mitt mind.

·Det var vanan jag ville åt, vanan som skulle bli till ett behov som steg för steg skulle göra att jag skulle bli “jag” igen.

Sagt och gjort, jag skrev in i vår väggalmanackan under måndag, onsdag & fredag promenad kl 09.00. Det var ett bra sätt för mig. Varje gång jag gick förbi almanackan och såg det jag hade planerat in så valde jag att tänka. – I morgon ska jag ut och gå! Vad skönt jag kommer att må efteråt! Ju mer jag gjorde det jag hade bestämt mig för kunde jag även få in den positiva känslan i min kropp när jag tänkte tanken. Det var bra! Alla  tankar om – Nej det orkar jag inte! –Jag skjuter upp till en annan dag och en massa andra tankar som poppar upp och som ofta kan skymma sikten för det jag egentligen vill. De motade jag bort även om känslan verkligen fanns där.

För det är bara jag som kan göra att jag får den förändring som jag vill ha.

Vad vill jag?

Känner du att du har kommit igen helt efter sjukskrivingen? Den frågan får jag då och då fortfarande av dels omtänksamma, dels förundrade personer som jag möter. Många undrar eftersom de känner någon som inte har gjort det, trots lång sjukskrivning, som de säger. Visst kan även jag undra varför jag kan svara ett högt och klart "JA" på den frågan utan vidare, och det är därför som jag skriver här. Jag kanske kan ge dig något tips från min erfarenhet och hur jag gjorde.

Vi ska hålla i minnet att utmattningsdepression/utbrändhet egentligen är ett samlingsnamn, som jag ser det i iallafall, för något som drabbar olika personer lite olika just därför att vi är olika personer, inte enbart till det yttre. Om man har tur så får man hjälp att komma igen från någon expert på området. Om jag dock tar mig själv (och de personer runtomkring som jag har talat med och hört talas om) som exempel, så finns ingen hjälp att få. Själv är man ofta så illa däran att man inte kan hjälpa sig själv. Har man inte heller någon egen motor så kan man bli fast och till och med tro att "det är så här det ska vara nu".

Jag själv, gick till botten som en sten men så snart som jag hade tillräckligt med kraft att orka ta initiativ så började jag fundera över hur jag ville ha det framöver. Vad kunde jag göra själv för att förändra läget? Min egen motor började arbeta. Att jag utarbetade en plan såg jag inte riktigt då så klart, men nu kan jag det. Jag tror att en plan är bra att ha för att inte fastna i något som kanske inte helt kan bli som förr. Men det kan bli bättre än det är nu!

Att jobba med mig själv och mina egna tankar var väldigt viktigt. Att inte ge upp var för mig ett starkt mantra! För på vägen från då till nu så är det så många situationer som gör att man vill ge upp för att det är ett steg framåt och två, ibland tre steg bakåt.

Att även prata med min egen kropp, hur konstigt det än låter när den reagerar helt fel som jag skrev om i  Jag verkligen ogillar att vara begränsad, har varit bra. Efter många samtal så började den att reagera mer som jag ville. Låter det som humbug? Nej, det är dagens sanning. Du kan styra din kropp och knopp mer än du anar! Nu mera sänker inte ett adrenalin påslag min kropp utan ger mig en kick.

Till dig som läser här och undra hur du ska börja så ger jag dig dessa råd att starta upp med.

-Fundera över hur just du vill ha det framöver. Vill du att livet ska se ut så här? Fundera, skriv, gör en mindmap. Ställ frågor till dig själv som till exempel - Vad vill jag? Varför? Hur ska jag gå vidare?

·Att få igång kroppen är väldigt bra! Hur vill du börja?

·Kom ihåg att acceptera att det kanske tar ett tag innan du märker att något händer, men

·bestäm dig för på vilka dagar och vilken tid på dagen som du ska lägga din träning och gör det då. Vår knopp är ofta negativ och försöker få oss att vilja göra något annat. Lyssna inte på den tanken – Gör det du har bestämt!

·För mig var morgonen den bästa tiden att starta upp med mina promenader som sedan blev stavgång. Detta gjorde att hela dagen blev så mycket bättre även om jag alldeles i början gick direkt hem och la mig efteråt. Men jag var supernöjd med mig själv!

·Ta på dig kläder som du enbart använder när du ska träna. Ett intressant perspektiv är att i början blev åtminstone inte jag så svettig att träningskläder behövdes av den anledningen. Men mentalt är det bra att befästa den nya rutinen med att ta på och av träningskläder – Jag tränar!

-Sist men inte minst Ha roligt!

Pianotrappan–Rolighetsteorin

Ja det var allt för idag. Funderar du på något eller, jag kanske har varit otydlig i något, fråga gärna!

Ha en fin dag!

I had a dream

Det som pågår i våra drömmar medan vi sover är rätt så spännande tycker jag, om det inte är mardrömmar förstås.

Som den som sonen skrev om på facebook för någon dag sedan - Drömde att jag av misstag råkat sälja H samtidigt då jag skulle sälja något annat...Resultat; Flyger upp ur sängen kallsvettig och med hjärtklappningar. Värsta mardrömmen på länge! H är sonens mest älskade och ettåriga Norska skogskatt!  Mina mardrömmar brukar mest innehålla tjuvar och överfall, men är tacksamt nog väldigt sällsynta.

Jag vet att man drömmer varje natt, men jag har väldigt svårt för att minnas mina drömmar. Bara sekunder efter det jag vaknat så är min dröm inte så klar längre och även om jag skulle vilja så kan jag inte fånga den.

Men genom åren har jag haft drömma som jag kommit ihåg helt och hållet och när det har hänt och eftersom det är så sällan, så har jag förstått att de drömmarna vill säga mig något som jag inte uppmärksammar när jag är vaken. Men det är svårt att förstå på egen hand. Och böcker om drömtydning är inte helt lätta heller. Den här drömmen vaknar jag ur en morgon för mer än fem år sedan. Den är kristallklar och jag skriver ner den direkt. Den är som en saga, en saga som jag har haft huvudrollen i. Känslan som jag har i drömmen hänger kvar en lång tid efteråt…

Jag stiger upp ur en säng. Är glad att något är över. Jag tittar ut mot en dörr formad som en valvbåge, ljuset från rummet utanför är varmt och starkt. När jag går mot dörren upptäcker jag att jag endast är 6 centimeter lång! Jag bor precis under taket till en stor sal med stuckatur och med stora höga fönster som släpper in massor av ljus.
Jag ska lära mig att flyga. Min inre lärares röst peppar mig hela tiden.
-Jaa, det är bra!
-Precis så!
-Jättebra!
Jag tar tag i persiennsnörena vid varje fönster och svingar mig vidare.
Jag har en jätteskön och glad känsla i hela mig.
Helt plötsligt så dimper jag ner på en klädd stol. Tyget och stoppningen är så gammalt att jag åker rakt igenom och står på botten av stolsitsen. Där inne silar ljuset in lite dovt, spiraler och damm runt om mig.
Tittar upp och ser revan i tyget. Hoppar för att komma ut men hålet är alldeles för högt upp. Mina vackra stövlar med pärlemor klackar gjorde nog hål i tyget konstaterar jag.
Då börjar min inre lärare att prata igen.
- Såå, var inte rädd, det här går bra!
-Gör bara precis som du gjorde när du flög där uppe.
Jag fyller min kropp med känslan som jag hade när jag flög och kommer upp direkt.
Nästa sekvens.
Jag landar i en jadegrön plyschsoffa som är glitter beströdd. Sitter där, är fortfarande lika kort. Jag njuter av att tyget är så mjukt.
-Jag är hemma!! Jätteglad i helakroppen!

Även om drömmen är rätt klar för mig och jag förstår vad den betyder så vill jag ändå höra vad en som kan drömtydning tänker. Jag får reda på att det finns en blogg som heter Drömtydarbloggen. Och svaret jag får  lyder;

Åh, du hade en flygdröm, jag älskar flygdrömmar. Egentligen tycker jag en tydning här är överflödig, det är helt klart en andlig dröm, en kontakt med andra sidan och dina hjälpare där, och tyget som går hål är bara en hint om att inte vara rädd för att falla och göra fel i det du nu ska företa dig utan att veta var du kommer ifrån och att du hela tiden har hjälp. Kom ihåg hur det kändes när du flög, och bär på den känslan var du än är och vad du än ska göra. Att du är kort i drömmen kanske är för att du på något sätt känner dig lite liten i allt det där stora men du får ju hjälp ändå! Och just nu(sitter på jobbet...) har jag inte boken tillgänglig där det står om jade men det är en sten som använts i tusentals år och det finns en anledning till det med. Det är en underbar sten och en vacker färg som är bunden till hjärtchackrat. Så var inte orolig över drömmen alls, lita på dig själv!

Jag fylls av tacksamhet över drömmen och över tydningen. En bekräftelse för mig som precis har börjat det avgörande steget i den stundtals rätt jobbiga vägen tillbaks till arbetslivet.

Då min vilja, min Drivkraft & Motivation verkligen testades och min fråga till mig själv ofta var – Vem är jag nu, när varken mitt yttre eller inre jag fungerar som jag minns det?

Jag fick ett kristallklart svar från mitt inre med vändande post!

&

Jag är så tacksam för svaret, som gör mig trygg och för mig framåt.

Erinran

 

Livet är för kort, eller för långt, för mig att tillåta mig själv lyxen att leva det dåligt.

Life is too short, or too long, for me to allow myself the luxury of living it badly.

Paulo Coelho

Arbetsmyra

Vi kan läsa i tidningar och det pratas om, att det är övervägande kvinnor som drabbas av utbrändhet. Kvinnor som arbetar i yrken där man har mycket att göra med andra människor så som i vårdyrken till exempel. Eller yrken där man på något annat sätt ska ge service till andra människor och arbetstakten är hög, kanske ska mycket arbete utföras av allt för få personer.

Jag har även pratat med personer som arbetar i öppna kontorslandskap. De berättar om den stressande känslan man får av att aldrig ha tyst eller lugnt runt omkring sig. Att tala i telefonen med kunder medans kollegor pratar högt alldeles bredvid. Telefoner som ringer oavbrutet, inte enbart den egna utan även kollegors. Detta är en miljö som inger känslan av att ständigt vara bevakad, att man aldrig kan slappna av och sitta i egna tankar ens för en liten minut. När man är en person som vill göra ett bra jobb men tiden räcker inte till, för det är hela tiden nya saker som ska göras också. Då kan det i olyckliga fall bli så att fritiden blir arbetstid, för att hinna med allt. Det är som att skotta snö i en snöstorm, det gör ingen skillnad högen med jobb är precis lika övermäktig. Om detta gör att sömnen blir påverkad, ja då finns det ingen rekreationstid alls. En god sömn är otroligt viktig! Någon sa vid något tillfälle att – det är sömnens varande eller frånvaro som gör den stora skillnaden.

I Vårdguiden kan man bland annat läsa detta om stress symtom

Symtom på stress

Ett första tecken på stress kan vara att du sover dåligt. Återkommande huvudvärk eller ont i magen är andra varningstecken.

Tydliga tecken och varningssignaler:

• Du känner dig trött på på dagen även när du har sovit länge och ostört flera nätter i rad.
• Du är likgiltig och struntar i vad som händer omkring dig, eller känner dig nedstämd och orolig.
• Du reagerar på ett helt nytt sätt på vardagliga händelser.
• Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker.
• Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning.
• Du har svårare att koncentrera dig och glömmer lättare bort saker.

Jag känner igen alla punkter när jag läser dem idag. Då visste jag inte ens om att de fanns. Jag trodde att genom att arbeta på och ignorera de signaler som jag kände, så skulle de försvinna. Jag tror inte att jag är ensam om att fungera på det sättet. Min sjukskrivning hade pågått rätt så länge innan jag tog till mig att jag hade gått alltför länge med ett skyhögt blodtryck. Att det var därför jag inte orkade så mycket som jag brukade orka. Att det var därför jag kände mig seg i hela kroppen och att det var riktigt ansträngande när jag gick i det svaga uppförslutet på vägen hem varje dag….

På något sätt fungerar inte tankarna som de brukar när man är på väg in i utbrändhet och det känns konstigt så här i efterhand att jag kunde stoppa huvudet i sanden och tro att allt bara skulle försvinna. Jag har på grund av att jag arbetat som massör och som yogalärare träffat personer som har haft de symtom som jag själv sen fick. Jag kunde då ge dem riktigt bra råd på vägen och jag läste även litteratur inom området för att få mer kunskap. Men inte hjälpte det mig själv. Tanken om att det inte händer mig var så stark.

Ja, varför det hände mig? Det finns nog orsaker till det som jag inte vill erkänna, som svårigheten att säga nej. Men en av de viktigaste är nog att jag för första gången i mitt vuxna liv inte hade små barn där hemma. Små barn som skulle hämtas eller lämnas på förskola eller fritids eller vid aktiviteter. Jag hade helt egen tid veckans alla dagar och då kunde jag äntligen jobba färdigt, behövde inte passa någon tid alls. Jag hade kanske behövt en liten inskolningstid på detta nya? Jag är som sagt en arbetsmyra, jag får en arbetsidé och vill genomföra. Förr så blev det naturliga pauser för just det som hör familj och barn till. Kanske är det tvärt om för de som får barn senare i livet?

You ask me where did I fall….

Idag får DÅ symboliseras av musik istället för text. Luta dig tillbaka, blunda & ta ett djupt andetag….

Jon &Vangelis - I´ll find my way home

I'll find my way home
You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I'll say I can't tell you when

But if my spirit is lost
How will I find what is near
Don't question I'm not alone
Somehow I'll find my way home

Driv & kraft

fortsättning från förra veckan och  Minnet II

Mitt stukade själv och insikter som duggade tätt som ett kallt höstregn kom mig nu tillmötes, när jag började förstå att jag behövde ha en plan. En plan eller någon slags karta att gå efter så att mitt liv inte skulle bli som det var just då. Jag ville bli frisk, jag ville bestämma själv hur jag skulle ha det.

Jag såg det som om det jag som var jag inte bestämde tillräckligt över min kropp  och mitt liv. Jag kunde bestämma att jag skulle ta en promenad varje morgon för att jag skulle få frisk luft och ljus om än bakom mörka glasögon, öka konditionen, stärka musklerna. MEN efter det så levde kroppen sitt eget liv, den blev trött, behövde vila…jättemycket vila….

Idag vet jag att jag har enormt mycket drivkraft, det visste jag inte då. Min motivation var av samma kaliber, jag ville bli frisk. Jag hade gått med stavar på i stort sett alla gator runtomkring där jag bor och även i vårt friluftsområde. Nu var det dags för nästa nivå. Jag gjorde upp en plan som jag just då inte ens insåg hur bra den var, rena medicinen! Några dagar i veckan skulle jag ta tåget in till Vasastan. Jag skulle promenera där istället, för att få några nya gator att promenera på och för att utsätta mig lite mer för människor. Det låter helt galet, jag vet. Men man har det man har och jag ville inte gilla läget som det var. Tåget in var ju också ett krux. Men jag valde en tid på förmiddagen då det inte åkte så många som i rusningstiden och det gick rätt bra. Jag hade samtal med mig själv och andades långa djupa andetag.

Vart jag skulle gå hade jag inte tänkt ut. Men som om jag hade haft en perfekt plan så gick jag vägen från St Eriksplan mot Drottninggatan, hela den och genom Gamla Stan upp på Hornsgatan och sen till Södra station där jag tog tåget hemåt. Promenaden i sig var inte mycket längre än jag brukade gå, men jag utsattes för precis det jag behövde. Första och sista delen av promenaden var rätt så folktom. Men i mitten, Drottninggatan vid PUB och framåt var ofta knökfull, senare var även delar av Gamla Stan full av turister. Medicinen hjälpte efter några gånger kunde jag promenera och njuta av att vara där jag var, se mig omkring, precis som turisterna gjorde även om mitt tempo var snabbare. Det fyllde mig med sån glädje! Visst var jag trött när jag kom hem, men den tröttheten var en annan nu fylld av känslan av att vara på rätt väg.

Jag har ibland funderat på dem – Som inte kan eller orkar driva sig själv framåt? Som har råkat ut för ungefär samma som jag men som kanske tror att så här kommer det att vara nu, som inte orkar planera för sitt tillfrisknande. Hur gör de som inte har en egen propeller? För det finns inte så mycket hjälp att få utifrån. Kanske har jag fel, kanske har det förändrats. Men jag tänker att det är på grund av min egen drivkraft & motivation som jag är frisk idag. Att jag senare mötte precis rätt människor så att jag fick en bra utfasning till arbetslivet igen är jag också väldigt tacksam för.

fortsätttning följer

Minnet II

Det borttappade minnet kom succesivt tillbaka. Det var en del av den djupaste och intensivaste sjukperioden.

***

Hela kroppen hade ju på ett sätt - tackat för sig. När jag långt senare började arbetsträna så led jag personligen av att minnet inte riktigt var som förr, även om det hade återhämtat sig otroligt mycket. Men i just arbetssituationen så kändes det på ett sätt som om det jag hade haft i min ryggsäck av kunskap inte var lika lätt tillgängligt längre. Det var irriterande ibland och rätt så ofta frustrerande. Men jag försökte att vara snäll med mig själv. Att inte fastna i att –tycka synd om mig själv eller öppet påpeka om mig själv i negativa ordalag så att andra hörde - att jag har så dåligt minne. För jag ville själv styra mina  tankar och de skulle inte vara negativa och destruktiva, hjärnan är så bra att göra det åt mig annars. Jag ville finna medicin i form av bra aktiviteter, bra tankar. Aktiviteter som var medicin för både hjärna och muskler. Men jag lämnar det just nu och återkommer senare.

Under den period som jag utökade mina promenader utomhus så upptäckte jag att jag mådde bäst av att promenera där det inte var så mycket människor, jag hade hemskt gärna solglasögon på. Vilket inte alltid var helt motiverat, det insåg även jag. Men jag var så otroligt skör. Jag insåg att på sikt behöver jag jobba även med detta, men en lång period så var det viktigaste att komma ut och gå om så bara en kort stund. Att gå in i ett centrum var helt otänkbart. Jag minns att jag funderade på om det kanske är så att vi runt omkring oss har ett slags skydd eller filter så att vi inte tar in andra personer för mycket. Ja, det kändes som en helt riktig tanke. För jag hade inte det skyddet då.  Jag kände att jag påverkades starkt av att bara vara på en plats där det fanns för många personer, även om jag bara gick förbi dem och inte behövde engagera mig i annat än att passera…..det är nästan lite overkligt att skriva om det nu. Jag kände av andra personers stress, hur de mådde och kunde inte skydda mig mot detta. Du ska veta att jag är så innerligt tacksam över att jag blev frisk!

Under en tid, rätt så långt innan jag blev sjuk så såg jag då och då en man som var ute och gick. Att han inte mådde bra och att det nog var något som var mer eller mindre kroniskt det kunde jag tydligt se. När vi passerade varandra i en gångtunnel så höll han sig nära väggen, med huvudet vridet bort från mig eller den han passerade…under den här tiden så kände jag mig nästan likadan som honom. Vid tre tillfällen fick jag känna på hur det är att verkligen ha ångest. Alla gångerna var jag utomhus på mina promenader och jag tränade kan man väl säga, på att utsätta mig för ställen där det var lite mer människor. För mig var det samtidigt som det förskräckliga pågick som om jag stod utanför mig själv och med förvåning iakttog mig själv. Fösta gången så kändes det som om väggarna i det centrum som jag passerade kom emot mig. Jag kunde ju förstå att de inte skulle ramla över mig, men kroppen reagerade av sig själv. Hjärtat dundrade på jag var yr och fick svårt att andas. Så snabbt det gick tog jag mig hem, lyfte luren och fick tag i en kär vän som jag visste förstod vad som hände mig just då och som med sin lugna röst kunde ta mig tillbaks till något som var nästan ok. Vilken tur att hon svarade!

De två andra tillfällena var inte mycket bättre, men jag kunde i mitt huvud tala mig själv tillrätta. Jag kunde ta mig hem och plåstra om mitt stukade själv. När en kort tid hade gått så fortsatte jag min träning på att kunna vara på platser där det var mycket människor, men nu på ett annat vis. Min konditionsträning fortsatte som tidigare dagligen.

ur vårdguiden

Livsviktigt alarmsystem i kroppen

Ångest och rädsla är en del av ett livsviktigt alarmsystem som finns hos alla människor. Systemet behövs för att du ska reagera vid hot eller fara. Då aktiveras flera försvarsreaktioner och beredskapen i kroppen höjs. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och adrenalin släpps ut i blodet.

Alarmreaktionen styrs av det autonoma nervsystemet, den del av nervsystemet som inte går att kontrollera med viljan. Efter en stund kommer alarmreaktionen klinga av och den akuta ångestreaktionen går över. Vid en del ångestsjukdomar är alarmsystemet överkänsligt och sätts igång utan att det finns ett hot eller en fara. Den här överkänsligheten kan behandlas med särskilda psykologiska metoder och/eller medicinering.

fortsättning nästa måndag