Minnet..

.. - hjälp, jag har tappat mitt minne!

Det var en tid då jag likt Törnrosa sov och sov. Dag som natt befann jag mig i min säng…under mitt täcke, med huvudet djupt nedsjunket i kudden. Sängen var min egen ö, min värld i ett oändligt universum.

Jag tänkte att –  nu har jag sovit tillräckligt, nu är det dags att stiga upp. Men jag orkade inte så länge. Det var en kraftansträngning som jag själv inte förstod mig på. Då jag steg upp, var det enbart för en kort stund. Sen la jag mig återigen och var alldeles utpumpad. Jag var tvungen att kapitulera, min vilja kunde inte hålla mig uppe och vaken. Min vilja som hållit mig uppe tills hela maskineriet sa stopp.

Att skriva om minnet som delvis försvann känns svårt även idag då allt är bra. Att minnas känslan av att minnet sviker och av att hur jag än söker i hjärnans vindlande gångar, så hittar inte det som är jag till den plats där jag förvarar minnet av saker som jag vet att jag vet. Till exempel  en sån simpel sak som hur jag loggar in på mitt konto på nätet. Saker som fanns lätt tillgängligt i vanliga fall…var gömt i ett ludd av…inget. Mitt minne ville enbart hålla fast vid det som var allra närmast mig. Min familj min trygghet mitt allt, nära vänner. Allt annat var oväsentligheter under en tid. Oväsentligheter som min hjärna inte hade kraft till att ägna energi åt just då.

Att det skulle bli bättre visste jag inte då. Jag fick träna mig på att acceptera läget som det var. Inte gripas av panik och bli rädd att det skulle vara så här för evigt.

Jag har haft turen att befinna mig i ett sammanhang både hemma och senare på min arbetsplats, där jag har fått den tid jag har behövt till återhämtning. Vi pedagoger pratar om att barn blir på olika sätt beroende på exempelvis miljön, hur de blir bemötta och så vidare. Detsamma gäller för människor överlag oavsett ålder.  Att inte minnas kan bli en sanning tänker jag. Om omgivningen och inte enbart jag själv förstärker det. Precis som att ha ont i kroppen i min ålder kan accepteras på grund av ålder, fastän det hänger ihop med annat som jag beskrev Det gör ont inlägget. Att inte minnas på grund av någon demenssjukdom är något helt annat. Men det är det man/jag kan vara rädd för.